Tofu (aka Dobby)

I början av året påbörjade jag en campervanresa genom Europa, ovetandes om att mitt liv snart skulle förändras ännu en gång. Under resan stannade jag och en vän till vid ett shelter utanför Marbella i Spanien för att volontärarbeta. Vår uppgift var att fotografera hundarna, så att de lättare kunde hitta hem via sociala medier och sheltrets webbsida. Men efter bara en timme där dök en liten, mager nos upp bland de andra hundarna – och där stod han, Pitufo. Hans namn betyder “smurf” på spanska, men för mig blev han snabbt Tofu, en självklar del av min familj.

Tofus resa är allt annat än enkel. Hans mamma kom till sheltret i uselt skick, undernärd och höggravid. Kort därefter födde hon sju valpar, varav Tofu och hans bror, de sist födda, kom till världen med paralyserade bakben. Kanske var det därför ingen adopterade dem, ens två år senare. Vid ett års ålder bröt Tofu dessutom ett av sina redan sköra bakben. När jag såg honom där på sheltret var han undernärd och såg sjuk ut, och jag kunde inte släppa tanken på att han aldrig skulle få chansen till ett hem. Det kändes som en självklarhet – han skulle följa med mig tillbaka till Sverige.

Dagen därpå körde vi två timmar för att hämta honom, och det är ett beslut jag aldrig ångrat, trots alla utmaningar. Tofu hade aldrig lämnat sheltret, bortsett från en kort resa till veterinären, så världen utanför var skrämmande och ny. Han var blyg och försiktig, men hans behov av närhet och kärlek var så tydligt. Jag minns hur han under sin rabiesvaccination kröp upp i famnen på en främmande man och hur han under de första veckorna alltid ville ligga i knät – som om det var den tryggaste platsen i världen.

Nu, sex månader senare, arbetar vi varje dag på att bygga en relation som är trygg och kärleksfull. Det är en resa fylld av små segrar och stora lärdomar. Vi har mött utmaningar, som hundmöten, bilåkning och hantering, men jag är fast besluten att möta dem med tålamod, kunskap och omtanke. Jag vet att med tiden kommer det som känns svårt att falla på plats.

Tofu lär mig så mycket om att se världen genom någon annans ögon, och tillsammans hittar vi nya sätt att växa och möta livet. Han har redan tagit sig så långt från det magra lilla livet på sheltret, och jag är så tacksam över att få vara den som står vid hans sida, varje steg på vägen.

Albus

För två år sedan, precis innan nyår, förändrades mitt liv för alltid. Det var då jag åkte till Ljungby för att hämta hem Albus – min allra första hund. Den där lilla valpen, så mjuk och sprallig, kunde jag aldrig riktigt förbereda mig för hur mycket han skulle påverka mitt liv. Sedan dess har vi delat allt. Vi har flyttat mellan tre lägenheter, korsat gränser i Europa, och till och med levt i en campervan på heltid, utforskandes världen tillsammans. Tyskland, Belgien, Frankrike, Spanien och Portugal – Albus är en berest liten äventyrare.

Albus är en spansk vattenhund, och han lever verkligen upp till sitt rykte: en envis, energisk virvelvind som håller mig på tårna varje dag. Att välja en spansk vattenhund som sin första hund är inget lätt val, och jag har gjort mina misstag längs vägen. När han var liten lekte jag kanske lite för mycket med honom, lät honom hälsa på alla vi mötte, och det satte sina spår. Men det är också tack vare honom jag har lärt mig så mycket om hundar – om mjukare metoder, om hur vi kan skapa trygga, kärleksfulla relationer utan hårda regler. Det är han som har öppnat mina ögon för att hundlivet handlar om mer än lydnad; det handlar om att bygga ett liv fyllt av glädje, förståelse och gemensamma äventyr.

Även om vårt liv är rikt på upplevelser, har vi också mött våra utmaningar. Albus lider av separationsångest, och det gör att jag inte kan lämna honom ensam – inte ens för att slänga sopor eller göra ett snabbt ärende. Det har begränsat mitt liv på många sätt. Dessutom är hundmöten en svårighet för honom, vilket ibland gör det utmanande att ta med honom på de utflykter jag drömmer om. Men vi kämpar på. Vi har precis börjat träna på att vara ensamma, och varje dag jobbar vi på att stärka vår relation. Vi hittar små stunder av glädje och bygger på de framgångarna.

Albus är långt ifrån perfekt – och det är jag också. Men han är min. Och varje dag med honom är ett kapitel i en historia fylld av kärlek och lärdomar. Tillsammans växer vi, på vårt alldeles egna sätt.